A

I helgen var vi i Skåne. Min farmor och farfar firade 60 årig bröllopsdag. Diamantbröllop.
De hade bjudit hela släkten på mat och boende på en herrgård.
Allt var underbart och hur trevligt som helst.
Farfar höll tal som gjorde en tårögd. Han berättade hur glad han var över att ha alla oss där och hur mycket det betydde för han och farmor. Han berättade även om när vi var i Thailand och att de hade varit så oroliga att tårarna kommit.
Det berörde mig verkligen när han stod där och berättade.
Kort därefter reser sig farmor upp och frågar mig inför hela släkten om jag inte kan sjunga för dem. Och jag som egentligen lagt ner planerna på att sjunga för dem fick ta upp dem igen och sjöng "the wind beneath my wings".
Farfar grät. Och det kändes så mycket bättre att sjunga när man visste att det verkligen betydde något för dem.
Kvällen avslutades med att jag låg och tittade på film medan de andra sov. Jag såg "a walk to remember".
Ärligt talat. Den var bland de finaste filmerna jag någonsin sett. Tårarna bara rann på mig.
En väldigt känslosam kväll i helhet faktiskt. Och många härliga skratt, som alltid när jag är i närheten av min familj.
Det är helt otroligt vilken kärlek jag hyser till min familj.
Ni är de personer jag älskar högst!